Tuff <3


Min Älskade Vän.
Min Prins.

Nosen började bli grå, kroppen började bli stel, några knölar här och där men humöret var alltid på topp!
Men så kom den dagen vi alla fasat, men trodde låg längre fram i tiden.
Plötsligt en kväll var inte Tuff sitt glada jag längre, och ett par dagar senare kom det som en chock:
En stor mjälttumör, inga vita blodkroppar och hela blodet fullt av elakartade tumörceller..
Troligtvis hade även den varbildande tumören börjat spricka, att låta min bästa vän somna in var det svåraste beslutet jag någonsin fått ta.
Men jag glädjs åt att det gick så fort och att han inte fick lida.

Jag skrattar inombords när tänker på alla Tuff’s hyss och äventyr,  jag skulle kunna skriva en bok om dom. Som den där gången när mamma sprang upp och ner längst gatan med en falukorv i handen och försökte locka in honom när han smitit och hur pappa tog bilen och parkerade den tvärs över landsvägen när du smitit för att Tuff inte skulle bli påkörd, alla saker han snodde och det speciella ljudet från hans tassar när han försökte smyga iväg med dom. Både saxen, köttkniven och nålasken har han burit varsamt i sin mun, och var det ingen som såg honom när han snott något så var han alltid in och visade upp dom. Vi blev experter på att utföra byteshandel, eller så var det han som var experten?

Orden att beskriva hur älskad och saknad han är finns inte.
Tanken att aldrig mer få känna din blöta nos, klappa dina mjuka öron eller höra ditt glada skall känns overklig.
Han var mitt allt, mitt hjärtas prins.

Din lila pipboll ligger nu bredvid ditt halsband i finskåpet <3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *