A New Life for Lexie

Lexie var en efterlängtad hund hemma hos mig, en hund ur rena vall-linjer som jag skulle kunna börja om i vallningen med och göra det ”rätt” från början. En hund som skulle hänga med mig på lydnadsplanen och bli min nya stjärna.

LexieLexie

Men livet hade dock andra planer, Lexie visade sig vara en helt annan typ av hund mot vad jag sökte och förväntade mig. Jag presenterade henne för agilityn, och Lexie fastnade för det, det blev hennes drog. Vi försökte med lydnaden och vallningen, men helt ärligt: Lexie blev aldrig min typ av hund. Jag vill ha hundar med lite skärpa, något som Lexie helt saknar. Hon är alldeles för mjuk för mig i träningen, och alldeles för snäll. Lexie skulle inte skada en fluga.

Tankarna att omplacera henne till någon som passade henne bättre, och som brinner för agility hade funnits där i några månader. Men hur släpper man taget om en av sina vänner?
Världens mysigaste, snällaste, enklaste lilla hund vars enda problembeteende eg. är att hon är en agilityidiot.. 🙂 och det är inte längre jag.

Lexie.Lexie

Av en händelse, som bestämdes på en timme så följde hon med Jessika på agilitytävling en helg och sen kom hon aldrig hem igen. Det har varit tuffa månader och sömnlösa nätter, stundtals hugger saknaden tag i en som en kniv när man inser att man aldrig mer kommer få ha den värmekudden under täcket, eller den enkla motionskompisen i cykelspåret, eller bara gå en sväng med en hund som man aldrig behöver rikta minsta uppmärksamhet på för man vet att hon är med och inte gör något dumt. Att jag aldrig mer kommer få tillbringa stunder med den lyckligaste elvispen av dom alla, och se hennes egenpåhittade galenskaper eller en sån enkelt liten sak som att se henne leka med kottar (som hon gör på sitt egna lilla sätt).

Lexie

Jag träffade Lexie som hastigast i julas, och det var tufft. Den stora frågan som följde mig blev ”Gör jag rätt?”

Men så träffade jag Lexie igen för några veckor sen, drygt 7månader senare, och vet ni vad? jag överlevde. Att få se att Lexie faktiskt hellre var med Jessika än med mig kändes skönt, även om det högg till lite av besvikelse eller vad vi ska kalla känslan, hon har ju trots allt bott hos mig i tre år sen jag hämtade henne som en försvarslös liten sparvunge en kall höstdag.

IMG_0988

Men att se hur hon faktiskt hade gått vidare gav mig en kick att det är dags för mig att göra detsamma. Lexie har valt sitt liv, och det är precis det livet hon ska leva. Att få springa agility och valla tills benen inte längre bär henne med en förare som är lika mjuk som henne, och bo i en flock hundar som passar henne bättre.

Att få se hennes framsteg både på agilityplanen och i vallningen övertygade mig bara ännu mer:
Lexie har hittat hem.

Det är med största möjliga kärlek som jag önskar Jessika och Lexie:
LYCKA TILL I LIVET!

IMG_1075 - kopia

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *