Som en splittrad själ..

Att skriva av sig har jag alltid upplevt är det bästa botemedlet när tankarna snurrar, och just nu gör dom det mer än någon gång tidigare. Denna text har jag nu skrivit i flera veckor, jag har suddat, jag har raderat, jag har skrivit om.. Aldrig blir den klar och kommer troligtvis aldrig bli riktigt klart heller.

Hur gör man när man själv och hunden har olika mål i livet?

Ni som känner mig vet att det gäller Lexie, min Lexie.
Världens snällaste, lättaste hund. Min lilla virvelvind, hon som alltid kommer när man ropar, som aldrig sticker på vilt, som inte drar i kopplet, som aldrig skulle förstöra någonting, som aldrig hamnar i slagsmål med andra hundar, som aldrig springer fram till andra människor eller hundar när hon är lös, som är världens bästa element när man fryser och som alltid finns där trots att hon troligtvis är den mest osynliga hund jag känner.

Men Lexie och jag vill olika saker i livet. Hon skulle sälja sin själ för att få springa agility resten av sitt liv, för det är det Lexie vill och det hon vill mest av allt. Och så mycket gillar inte jag agilityn, jag tränar gärna agility för att jag tycker det är kul att träna hund. Men jag vet också vilken helt otroligt grym agilityhund det finns i den där lilla kroppen, och den delen av mig tycker det är synd att hon bara ska få tävla lite lokala tävlingar då och då när jag har lust.. Samma del som också vet att jag ger bort en potentiell SM-vinnare ifall jag någon gång skulle börja brinna för agility igen.. Att jag troligtvis gett bort den bästa agilityhunden jag någonsin kommer att äga..

Hon förstår givetvis inte skillnaden. hon är glad och lycklig så länge hon får köra agility i någon form. Det hade ju varit en annan sak om hon varit lika grym i lydnaden som jag vill hålla på med, visst finns det en häftig lydnadshund i henne också, men hon är fortfarande inte riktigt den typen av lydnadshund som jag vill ha..

Men jag älskar henne. Hon är mitt ”curlingbarn”, hon har sovit under mitt täcke sen jag hämtade henne som 8veckors valp och hon är min motionskompis som alltid hänger med ut på en tur med cykeln eller i joggingspåret och som med sina bottenlösa energidepåer aldrig ger upp..

Hur gör man när Hjärtat vill en Sak, Hjärnan en Annan och Själen en Tredje?

Idag fyller min älskade lilla virvelvind ”Min Bebis”,  3år, och hon är inte ens hemma. Hon har tillbringat helgen hos min vän som brinner för agility minst lika mycket som Lexie. Det skar i mitt hjärta när jag lämnade Lexie hos henne i fredags och hon kastade sig skrikande ur min bil för att följa med min vän hem..
Bebis LexieMin lila Bebis. Vad finns i framtiden?
Om vi ändå talade samma språk som vi kunde prata ut.. <3

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *