Kelly

Vi har nu kommit till hund nummer fem i ordningen, den grå hunden som ger mig lika många grå hårstrån: Kelly. Det tog mig några veckor att skriva klart denna text, jag har lixom inte vetat riktigt hur mycket jag skulle skriva eller hur jag skulle formulerat mig. But here it goes:

Kelly 2010

När Thea blev skadad och jag gått klart skolan så började jag leta efter en ny tävlingshund, det var fortfarande ingen vettig uppfödare som ville sälja en BC till mig så jag började se mig om efter nya raser och fick då tips om Aussien, den skulle vara som en border collie men lite tuffare. Okej, Thea var lite mesig (tyckte jag då) så det skulle väl inte skada med lite mer tuffhet? Läste på mer och mer om rasen, letade uppfödare, pratade med uppfödare och kom sedan i kontakt med Kelly’s uppfödare som då hade ett gäng 2-3veckor gamla valpar.

Hera och Kelly

Eftersom jag fortfarande bodde hemma fick mamma lov att godkänna det, vilket hon också gjorde så när dom var nästan 5veckor gamla åkte jag och pappa dom 30milen till Östersund för att hälsa på uppfödaren och valparna. Blev genast kär i dom 2blue merle tikarna med bruna tecken. Allting kändes bra och 2veckor senare började vi prata om vilken av valparna jag skulle få, då fanns Judie och Raven kvar. Hon tyckte jag skulle ta Raven, men jag var ju faktiskt kär i den andra valpen och dessutom var Raven kuperade eftersom hon var född med kraftig knicksvans och jag ville ju ha en tävlingshund som man kunde ställa ut, kora och kanske ta valpar på om det blev en bra hund. Och som jag sa till uppfödaren ”Om jag tar Raven så kommer jag alltid undra vad som hände med den andra valpen. För jag är ju kär i den”. Så hon sa att det är ju jag som ska välja, och det ska kännas rätt för mig. Så Judie som hon hette då blev det.

Kelly 10v

Mamma och jag åkte veckan efter och hämtade den lilla grå valpen, som skrek konstant i flera mil när vi lämnade uppfödaren trots att jag hade både Thea och Tuff i bilen och satt med henne i knäet. Det borde varit min första varningsklocka på hur mycket jag skulle gråta över henne 😉 Hon var en liten terrorist som valp, skällde på allt från dag ett och jagade den stackars katten. Thea vaknade varje morgon i flera månader och kollade över kanten på korgen och suckade över att hon fortfarande var kvar. Började träna både lydnad och agility med henne lite smått, och även om hon var följsam och ”på” så hade hon aldrig riktigt koncentrationen och inte heller något föremålsintresse trots att jag gjorde allt för att leka med henne.

2009

Vi började tävla lydnad, och fortsatte tävla lydnad dom kommande 5åren utan framgång. Det hela slutade med hela 18st officiella starter i lydnadsklass 1, där det närmsta ett första pris vi kom var 159,5poäng och det var på den sista starten vi gjorde förra våren. Kelly’s problem är hennes medfödda brist på koncentration, för gudarna ska veta att jag tränat koncentrationsövningar med henne men hon klarar inte av det. Och när koncentrationen brister så klarar hon så klart inte av att fokusera och lyssna ordentligt, för genom alla 18starterna är det inte samma fel vi brustit på varje gång. Så även om jag tränat det som gick tokigt gången innan så blev det alltid något nytt fel gången efter.. Kelly har: Stått och suttit genom hela platsliggningar, gått i hela andra världar på linförigheten, skällt sig genom hela linförigheten, Blandat ihop ställande och läggande, vägrat starta på inkallningen, tjuvstartat på inkallningen, skällt ut domare på tandvisningen, vägrat apportera, skällt ut apporten, sprungit bredvid hoppet, snubblat på hopphindret, startskall på alla övningar osv. osv. Som ni ser, nya fel varje tävling..
Har även prövat att byta förare, och tillsammans med Malin lyckades hon faktiskt skrapa ihop strax över 160poäng på en inofficiell lydnadstävling och det är så nära ett första pris som Kelly kommer att komma. Kelly’s lydnadskarriär är numera helt slut, ev att hon startar på något KM dom kommande åren.

IMG_8531

Något Kelly däremot älskar, det är agility!
Hon är uppflyttad till hoppklass 2 och har en pinne i agilityklass 1, men eftersom Kelly är min första riktigt agilityhund och det var där vi skulle satsa så jag jobbade fort men missade vissa viktiga grundträningar så som kontaktfält och självständiga slalom, för resten är inga problem för Kelly hon både hoppar, springer och svänger.

Kelly

Kelly blev aldrig den tävlingshunden jag vill ha, och har väldigt lätt för stress samtidigt som hon har väldigt svårt att släppa händelser. Hennes MT fick vi bryta pga att hon inte kan avreagera sig.

Jag tänker inte ljuga, många gånger har jag funderat över att omplacera Kelly. Men någonstans så älskar jag hunden för mycket och eftersom jag älskar problemlösningar och vill utvecklas och lära mig mer. För Kelly lär mig saker genom att vara som hon är, hade jag omplacerat henne för många år sen hade jag inte lärt mig allt jag lärt mig om stressade hundar, reaktioner, avreaktioner, avledning och vänjande. Och alla får vi den där hunden som kommer ge oss gråa hår, den kommer att få oss att gråta och ångra, det är upp till en själv vilka val man är beredd att göra. Jag valde att chansa med Kelly, jag hade ju redan kämpat med Tuff i alla år, så jag var ju redan van vid det laget att slita för mina hundar. Det är dom svåra hundarna man lär sig av.

Bästa spårhund

Kelly har sina sidor som man älskar också, hon är väldigt stabil när det kommer till ljud runtomkring henne, så som skott, fyrverkerier, kastrullock osv är inget som berör henne, och hon är perfekt att ha om man ska träna platsliggning med skott med osäkra hundar för hon rör inte ett hårstå när dom skjuter. Sen att Kelly spårar som en gud skadar ju inte heller 🙂

Sen kan man ju både älska och hata den där sidan som gör att hon kallas för Grace Kelly. Hon hatar nämligen att smutsa ner sig, när dom andra springer full fart genom lerpölarna så springer hon runt och spöregnar det så går hon inte ut om hon inte får sitt regntäcke på sig.

Grace Kelly

Redan när Kelly vuxit klart och jag såg hur lång hon blev i ryggen anade jag att hon inte skulle hålla hela livet, har hela hennes liv haft problem med att få henne musklad längst hela ryggen och sen kom den där skadan i julas, den där skadan som vägrar släppa taget om henne och i dag känns det som hon aldrig mer kommer att komma ut på agilityplanen igen och hon har faktiskt börjat inse det själv också tror jag, hon verkar trivas med livet som sällskapshund som får träna lite då och då. Och även om hon inte kommer bli någon riktigt tävlingshund så känns det helt okej att ha den där sällskapshunden, maskoten, som man kan låna ut till vem som helst som behöver promenadsällskap eller ha som visningshund på kurserna för det gör inget om man förstör något för att visa folk vad som händer om man gör fel 🙂

Jag har så mycket mer jag kan berätta om Kelly. Men det skulle bli en mindre bok om jag skulle säga allt jag skulle vilja säga, om våra upplevelser, hur vi tränat, alla dom fel vi gjort, skadorna och sjukdomarna, alla äventyr och dom gånger jag gråtit, hur man både kan älska och hata någon samtidigt. Historien om Kelly är långt ifrån slut, vi har bara kommit halvvägs!

Kelly

Kelly skulle bli min drömhund.
Men istället blev min lärare.

och tack Malin för att du finns där för Kelly <3
Du som också inser vilken speciell hund hon är på flera vis 🙂
Malin och Kelly

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *