Kategoriarkiv: Historien om…

Mitt hundliv

För mig har det blivit lite av en rutin, vart 2-4år kommer det 2 nya hundar in i mitt liv.
Jag upplever att det är ganska lagom med två till fyra år emellan, då har valparna hunnit växa upp och börjat komma ut på tävlingsbanorna när nya valpar kommer, och hundarna som är 4-6år är i sin toppkondition och dom som är runt 8-10år börjar runda av sina tävlingsliv. Jag är ganska nöjd över att det blir 2 hundar inom 6-12månader då dom får en chans att växa upp tillsammans och har varandra att leka med, då mina hundar i regel inte leker med andra hundar än flocken och några utvalda vänner. Tightare än 2år vill jag inte ha mellan ”mina par”, för det blir för många unga hundar på för kort tid. och Alla unga hundar kommer att så småning om bli äldre och en dag kanske jag står där med 6st hundar som är 10-14år och inte har plats för yngre förmågor förens dom äldre vandrat vidare.

Just nu är det
Molly, snart 2år
Lexie, Lite över 2år
Vikki, 6år
Bella 6½år
Kelly 8år
(Ajax skulle fyllt 9år)
Iza 11år
Thea 12år

Ja, det är ingen hemlighet att jag hoppas att en av Vikki’s valpar kommer att bli kvar här. Så om jag sa följa ”mitt mönster” så kommer det att bli en till 😉
Men vi får se hur livet ser ut till sommaren, mycket kan hända på 6-10månader.

All Love My Crazy Run like there's no tomorrow IMG_9060 - kopia

 

Ajax

Juli 2009Som nummer sex i ordningen har vi nu anlänt till Ajax.

Ajax hade ingen perfekt start i livet, innan han slutligen hamnade hos husse, och det var i samma veva som jag lärde känna husse och vi blev ett par. Redan första gången jag var ute och gick själv med Ajax stod det klart det där var mycket hund jag hade i kopplet, med stora bokstäver MYCKET HUND. Han var då 1,5år gammal.

Aug 2011

Att presentera Ajax för mina hundar var inga problem, Tuff och Thea var ju inga hundar som hade problem med andra hundar. Tuff med sitt lugna, avslappande och självsäkra kroppsspråk och en ranghög tydlig Thea var inga hundar Ajax gav sig på, det behövdes inte. Men alla andra hundar, katter eller annat som rörde sig: Big No-No.

Varje promenad med Ajax var en kamp, en ständig kamp om att man inte får göra utfall mot andra hundar, katter etc. Han hade ett enormt föremålsintresse och kamplust, och det var något som första ägarna inte hade förvaltat rätt. Detta hade i sin tur lett till att han vände all den lusten mot andra hundar, och gått sina ägare ur händerna. Dessutom var Ajax en självsäker hund utan rädslor, under alla dom åren vi bodde med honom såg jag inte honom backa för någonting!Spårhund Ajax

Inomhus var Ajax dock en helt annan hund. Han var gosig, uppmärksam och sällskaplig, han ville alltid ligga nära och bli klappad på i timmar och när husse var bortrest så kände jag mig extra trygg hemma, då han låg så snällt och tryggt bredvid mig i sängen. Även om han gjorde intrycket av att vara världens bästa vakthund så skulle han troligtvis välta en inbrottstjuv av glädje.

Ajax o Husse

Redan första gången jag träffade honom påpekade jag för husse om han skulle se ut så, han hade nämligen en del röda fläckar och var lite småknölig här och där på kroppen. Vi bokade tid hos veterinären för att utreda dessa, och efter några vändor stod det klart: Ajax var allergisk mot Pollen, Kvalster och Ylle. Vi började med hyposensibiliseringssprutorna och dom funkade kanon på honom!  Men som om inte allergin och utfallen vore nog så hade han även problem med att han kissade ner sig dagligen när han skulle uträtta behov nr. 2. Tillsammans med veterinär kom vi fram till att detta berott på att någon av dom tidigare ägarna haft kopplet runt hans midja för att orka hålla honom (han var ett muskelpaket) och därigenom krossat musklerna till hans urinrör så klarade inte av att knipa ordentligt när han bajsade. Trodde ni att det slutade med problem där? Nej Nej, dessutom hade han någon typ av hjärtfel som gjorde att han vid ansträngning kunde svimma och ramla omkull. Första gången det inträffade var jag själv långt ute i skogen med alla fyra hundarna när han vacklade till och försvann ner i 1meter pudersnö.. Jag var övertygad om att han dog på fläcken, men när jag lyft upp honom ur snön och förberett mig på att bära hem 30kg hund i 3km på en snöig skogsstig så tittade han upp förvirrat på mig, skakade på sig och fortsatte sedan springa.. Givetvis hade jag ingen mobil med mig den gången.

Bästa kompisen Kira

Jag får skämmas över dom gångerna han kommit lös och flugit på andra hundar, men jag ville ju inte ge upp på honom. Jag ville ge honom en chans, och en till och en till. Jag kontaktade folk, bad om hjälp, kontaktade hans uppfödare (som var helt ointresserade) och vid ett tillfälle så fick vi träffa Fredrik Steen som även han påtalade att det var mycket hund. Hade Ajax varit en hund av bruksras så hade jag sålt honom till polisen tidigt i hans liv, dom hade kunnat förvalta honom på helt rätt sätt.

Jag och Ajax

Och så en sen vinter dag kom den där dagen när vi blev tvungna att inse att alla hans chanser runnit ut. Att det inte längre fanns någonting vi kunde göra för att förhindra hans utfall och attacker. Mamma, som har hundarna när vi jobbar,  ville inte längre gå ut och gå med honom, och han fick sitta bunden i långlina inne på den inhägnade gården när vi var ute. Det var nu ohållbart, så en regnig april dag några veckor senare fick Ajax somna in i våran famn.

Feb. 2012

Ett par dagar efter att vi tagit bort Ajax kom jag på mig själv med att stå och snegla ut genom ytterdörren innan jag skulle ut och gå för att kolla av läget på gatan, och jag minns att jag sa till mig själv ”Vad håller jag på med?”. Jag hade ju inte längre någon hund som jag behövde skydda omvärlden mot. Man vet inte hur jobbigt man haft det förens det är över, hur mycket invanda rutiner man har. Än idag, 3år senare kommer jag på mig själv med att jag blir nervös när jag kommer runt dolda kurvor i skogen, nervös över vad som kan vara på andra sidan skogsdungen.

Ajax

Ajax och Tuff

 

 

Kelly

Vi har nu kommit till hund nummer fem i ordningen, den grå hunden som ger mig lika många grå hårstrån: Kelly. Det tog mig några veckor att skriva klart denna text, jag har lixom inte vetat riktigt hur mycket jag skulle skriva eller hur jag skulle formulerat mig. But here it goes:

Kelly 2010

När Thea blev skadad och jag gått klart skolan så började jag leta efter en ny tävlingshund, det var fortfarande ingen vettig uppfödare som ville sälja en BC till mig så jag började se mig om efter nya raser och fick då tips om Aussien, den skulle vara som en border collie men lite tuffare. Okej, Thea var lite mesig (tyckte jag då) så det skulle väl inte skada med lite mer tuffhet? Läste på mer och mer om rasen, letade uppfödare, pratade med uppfödare och kom sedan i kontakt med Kelly’s uppfödare som då hade ett gäng 2-3veckor gamla valpar.

Hera och Kelly

Eftersom jag fortfarande bodde hemma fick mamma lov att godkänna det, vilket hon också gjorde så när dom var nästan 5veckor gamla åkte jag och pappa dom 30milen till Östersund för att hälsa på uppfödaren och valparna. Blev genast kär i dom 2blue merle tikarna med bruna tecken. Allting kändes bra och 2veckor senare började vi prata om vilken av valparna jag skulle få, då fanns Judie och Raven kvar. Hon tyckte jag skulle ta Raven, men jag var ju faktiskt kär i den andra valpen och dessutom var Raven kuperade eftersom hon var född med kraftig knicksvans och jag ville ju ha en tävlingshund som man kunde ställa ut, kora och kanske ta valpar på om det blev en bra hund. Och som jag sa till uppfödaren ”Om jag tar Raven så kommer jag alltid undra vad som hände med den andra valpen. För jag är ju kär i den”. Så hon sa att det är ju jag som ska välja, och det ska kännas rätt för mig. Så Judie som hon hette då blev det.

Kelly 10v

Mamma och jag åkte veckan efter och hämtade den lilla grå valpen, som skrek konstant i flera mil när vi lämnade uppfödaren trots att jag hade både Thea och Tuff i bilen och satt med henne i knäet. Det borde varit min första varningsklocka på hur mycket jag skulle gråta över henne 😉 Hon var en liten terrorist som valp, skällde på allt från dag ett och jagade den stackars katten. Thea vaknade varje morgon i flera månader och kollade över kanten på korgen och suckade över att hon fortfarande var kvar. Började träna både lydnad och agility med henne lite smått, och även om hon var följsam och ”på” så hade hon aldrig riktigt koncentrationen och inte heller något föremålsintresse trots att jag gjorde allt för att leka med henne.

2009

Vi började tävla lydnad, och fortsatte tävla lydnad dom kommande 5åren utan framgång. Det hela slutade med hela 18st officiella starter i lydnadsklass 1, där det närmsta ett första pris vi kom var 159,5poäng och det var på den sista starten vi gjorde förra våren. Kelly’s problem är hennes medfödda brist på koncentration, för gudarna ska veta att jag tränat koncentrationsövningar med henne men hon klarar inte av det. Och när koncentrationen brister så klarar hon så klart inte av att fokusera och lyssna ordentligt, för genom alla 18starterna är det inte samma fel vi brustit på varje gång. Så även om jag tränat det som gick tokigt gången innan så blev det alltid något nytt fel gången efter.. Kelly har: Stått och suttit genom hela platsliggningar, gått i hela andra världar på linförigheten, skällt sig genom hela linförigheten, Blandat ihop ställande och läggande, vägrat starta på inkallningen, tjuvstartat på inkallningen, skällt ut domare på tandvisningen, vägrat apportera, skällt ut apporten, sprungit bredvid hoppet, snubblat på hopphindret, startskall på alla övningar osv. osv. Som ni ser, nya fel varje tävling..
Har även prövat att byta förare, och tillsammans med Malin lyckades hon faktiskt skrapa ihop strax över 160poäng på en inofficiell lydnadstävling och det är så nära ett första pris som Kelly kommer att komma. Kelly’s lydnadskarriär är numera helt slut, ev att hon startar på något KM dom kommande åren.

IMG_8531

Något Kelly däremot älskar, det är agility!
Hon är uppflyttad till hoppklass 2 och har en pinne i agilityklass 1, men eftersom Kelly är min första riktigt agilityhund och det var där vi skulle satsa så jag jobbade fort men missade vissa viktiga grundträningar så som kontaktfält och självständiga slalom, för resten är inga problem för Kelly hon både hoppar, springer och svänger.

Kelly

Kelly blev aldrig den tävlingshunden jag vill ha, och har väldigt lätt för stress samtidigt som hon har väldigt svårt att släppa händelser. Hennes MT fick vi bryta pga att hon inte kan avreagera sig.

Jag tänker inte ljuga, många gånger har jag funderat över att omplacera Kelly. Men någonstans så älskar jag hunden för mycket och eftersom jag älskar problemlösningar och vill utvecklas och lära mig mer. För Kelly lär mig saker genom att vara som hon är, hade jag omplacerat henne för många år sen hade jag inte lärt mig allt jag lärt mig om stressade hundar, reaktioner, avreaktioner, avledning och vänjande. Och alla får vi den där hunden som kommer ge oss gråa hår, den kommer att få oss att gråta och ångra, det är upp till en själv vilka val man är beredd att göra. Jag valde att chansa med Kelly, jag hade ju redan kämpat med Tuff i alla år, så jag var ju redan van vid det laget att slita för mina hundar. Det är dom svåra hundarna man lär sig av.

Bästa spårhund

Kelly har sina sidor som man älskar också, hon är väldigt stabil när det kommer till ljud runtomkring henne, så som skott, fyrverkerier, kastrullock osv är inget som berör henne, och hon är perfekt att ha om man ska träna platsliggning med skott med osäkra hundar för hon rör inte ett hårstå när dom skjuter. Sen att Kelly spårar som en gud skadar ju inte heller 🙂

Sen kan man ju både älska och hata den där sidan som gör att hon kallas för Grace Kelly. Hon hatar nämligen att smutsa ner sig, när dom andra springer full fart genom lerpölarna så springer hon runt och spöregnar det så går hon inte ut om hon inte får sitt regntäcke på sig.

Grace Kelly

Redan när Kelly vuxit klart och jag såg hur lång hon blev i ryggen anade jag att hon inte skulle hålla hela livet, har hela hennes liv haft problem med att få henne musklad längst hela ryggen och sen kom den där skadan i julas, den där skadan som vägrar släppa taget om henne och i dag känns det som hon aldrig mer kommer att komma ut på agilityplanen igen och hon har faktiskt börjat inse det själv också tror jag, hon verkar trivas med livet som sällskapshund som får träna lite då och då. Och även om hon inte kommer bli någon riktigt tävlingshund så känns det helt okej att ha den där sällskapshunden, maskoten, som man kan låna ut till vem som helst som behöver promenadsällskap eller ha som visningshund på kurserna för det gör inget om man förstör något för att visa folk vad som händer om man gör fel 🙂

Jag har så mycket mer jag kan berätta om Kelly. Men det skulle bli en mindre bok om jag skulle säga allt jag skulle vilja säga, om våra upplevelser, hur vi tränat, alla dom fel vi gjort, skadorna och sjukdomarna, alla äventyr och dom gånger jag gråtit, hur man både kan älska och hata någon samtidigt. Historien om Kelly är långt ifrån slut, vi har bara kommit halvvägs!

Kelly

Kelly skulle bli min drömhund.
Men istället blev min lärare.

och tack Malin för att du finns där för Kelly <3
Du som också inser vilken speciell hund hon är på flera vis 🙂
Malin och Kelly

 

Iza

Bästa terrier’n, de är Iza det!
och det här är hennes historia, som hund nummer tre:

iza

Iza är ju inte min hund, Iza bor och tillhör min kusin men jag har varit delaktig i Iza’s liv sedan Malin (min kusin) hämtade henne när hon var 8veckor.

När Malin bestämt sig för att köpa hund så satt jag i hennes lägenhet och gick igenom alla raser med henne, hon ville ha en liten hund som hon kunde ha med sig överallt och även hänga med i stallet då hon hade häst på den tiden. Vi tittade faktiskt på Lhasa apso först, men sen fick hon napp på sin dåvarande lärare som hade jack russell valpar efter sin hanhund och sen kom Iza.

8 Veckor

Iza har stamtavla från JRTCGB (Jack Russell Terrier Club of Great Britain), det är ingen SKK-ansluten klubb så Iza är i SKK’s ögon en blandras, när Iza kom var JRT en så pass ny ras att dom hade en öppen stambok, och man fick mönstra in JRTCGB-hundarna på den tiden och få en godkänd stamtavla. Men pga att Iza föddes med ett kraftigt överbett, och att öronen aldrig la sig ner tillsammans med att hon är en relativt tunn tik så brydde vi oss aldrig i att försöka.

2006

Iza har även hon varit en väldigt lätt hund hela sitt liv, under hennes uppväxt hade vi inga nämnvärda problem. Hon blev rumsren fort, hon smet aldrig, hon var inga problem att ensamträna osv. Tyvärr blev Iza någon gång under sin uppväxt skotträdd, något som följt med henne hela livet. Hon springer gärna och gömmer sig men är hon lös får man stopp på henne så man kan koppla henne/bära hem henne.

2007

Vi började tidigt med agility, på den tiden tävlade jag Thea och Malin hade ansvar över Iza’s tävlande. Iza hängde även med till stallet och skuttade runt på ”stallbacken” tillsammans med lantbruksdjuren som fanns i stallet, hon blev dock aldrig någon hund som följde med ut på ridturerna, men en perfekt ”gårdshund”.

Malin lämnade lägenheten i Rättvik och flyttade hem till Mora, där blev Malin gravid och i denna veva tog jag över Iza’s tränande och tävlande eftersom min kusin bara blev större och större. Iza fick en lillhusse, och det var heller ingenting som bekymrade Iza.

2010

Lägenheten blev sen för liten och det blev ett husköp för min kusin, Iza fick nu en hel gård att äga! Gården låg bredvid en relativt trafikerad byväg, men det var inga problem för Iza. Hon ligger så snällt kvar ute på gården och tittar på allt som händer, hundar går förbi, cyklister, barn osv. Iza stannar snällt kvar på gården och springer aldrig dit.

Under denna period tävlade jag och Iza en hel del, och resultaten började ramla in! Iza är en dunderkul hund att tävla, hon gör alltid sitt bästa och är både lättstyrd och med en hel del fart under tassarna.

2012

Någonstans i denna veva har våran hundflock blivit ganska stor, och här kommer My in i bilden och får låna Iza för tävling och ännu mer resultat ramlar in! Iza älskar My, och gör vad som helst för henne och My är den perfekta föraren för Iza, hon kom in ganska sent i Iza’s liv och hade dom lärt känna varandra många år tidigare hade dom nog hunnit avklara flertalet SM tillsammans vid det här laget, det är jag övertygad om!

Vintern 2012/2013 springer Iza in i en byrå hemma då hon blir så överlycklig över ett besök som kommer och får ett handtag rakt in i skulderbladet och blir blockhalt. Hon vilar hela vintern och jag är övertygad om att hennes karriär är slut, men Iza repar sig och visar att hon tänker då fasen inte ge upp! Hon kommer åter och väljer att vinna kvaltävlingen till Doggy Proffessional Agility Cup tillsammans med My och blir kvalad till Göteborg, som hon var tillsammans med mig året innan.

DPAC 2014

Idag vilar Iza sig i form, hon har kommit upp i den åldern att hon vill helst ligga och sova i solskenet. Men hör hon My, eller om bilen svänger in på gatan till en brukshundsklubb (ja, Iza hittar till alla brukshundklubbar i dalarna) då jäklar kan inga krafter i världen få stopp på henne!

DPAC Finalen

Iza fyller 11år i sommar, och dagarna efter är det planerat att hon ska iväg och tävla U-SM i agility med My. Och så länge Iza vill, så kommer hon att få tävla agility. och den dagen inte längre benen bär, så kommer nog Iza ta sig fram ändå om man sätter henne i närheten av ett agilityhinder.

Bästa lilla Flizan, låt oss fortsätta skapa historia!

Flizan <3

Tillsammans med sin Favorit, Thea:

IMG_1367 - Kopia

IMG_4899 - Kopia

 

Buster

Dags för hund nummer 4, egentligen skulle jag skrivit om Iza som är hund nummer 3. Får ta de nästa text, men hur som Hund nummer 4a:

Burre, Kära lilla Burre.

December 2006

Han är den där hunden som bara dök upp i våran familj, och ingen riktigt förstod att han bodde hos oss förens det gått ett par månader.

Buster tillhörde en lärare på skolan, och hade bott hos henne hela sitt 11åriga liv. Han var en udda filur, och det visste hans matte om, och hon hade lärt sig leva med det så som man gör, man hittar omvägar för att man älskar hunden och vill ha den hos sig. Men nu var tiden kommen för en ny hund i familjen, och hon visste att han skulle vara lite bitter över det, men inte så bitter att han attackerade valpen och bet den allvarlig första kvällen. Jag erbjöd mig att ta hem Buster över helgen så att hon fick känna över situationen, så när jag satt på bussen hem SMSade jag mamma att jag hade Buster med mig hem .

Maj 2007

Mamma visst vem Buster var, min kusin hade varit hundvakt åt honom ett par gånger under hans liv då hon gått på samma skola. Lite skeptiskt, eftersom hon visste hur Buster var. Bland annat hatade Buster män och var inte helt pålitlig runt andra hundar, men jag ville försöka och han hade träffat Tuff några gånger förut och det hade gått bra.

Och det gick som jag hoppats! Buster och Tuff möttes i hallen, Bister (som han kallades) muttrade några ord och stegade sedan in och blev kär i min pappa. Vi hade inga problem alls med honom, och han och Thea fann varandra. Helgen efter skulle jag iväg och tävla med Thea i Stockholm och vi hade inte möjlighet att ha honom med oss, så på fredagen fick han följa med min lärare hem igen, och på måndagen gav hon mig ett ultimatum, antingen får ni Buster eller så får han somna in. Samma eftermiddag följde Buster med hem.

DSCF0232

Till mamma sa jag att han skulle bo hos oss några veckor tills valpen växt till sig, och hon trodde på det. Iaf till snön började smälta, då sa jag som det var och vid det laget var alla så vana vid Buster så att han skulle hem igen var inget alternativ, inte heller att han skulle somna in. Buster var Pappa’s soffkompis, han älskade pappa! Något som gammelmatte inte kunde förstå alls, han hade aldrig i sitt 11åriga liv älskat en man.
Pappa och BusterHan hängde med oss hela sommaren. Han och Thea var ”partners in crime”, dit Thea gick, dit gick också Buster och tvärtom. Buster var den första hanhunden som Thea lärde sig älska, då hon tyckte att hanhundar skulle hållas kort och på avstånd.

I början av november så tävlade vi agility tillsammans, och vi hade jättekul! Han sprang som han aldrig sprungit förut, och vi tog oss runt. När vi kom i mål så började han halta, så det var hans sista lopp, han var så lycklig!

DSCF7147

En novemberkväll någon vecka senare, när vi var ute och gick halkade Buster efter på promenaden, och jag vänder mig och lagom till att se hur han kollapsar i snön, skyndar dit och han är helt borta och andas inte. Jag drabbas av panik, men på något vis så fattar jag ett beslut att ge honom mun mot mun metoden, så jag blåser in luft genom hans nos och efter ett par blåsningar hostar han till och tittar förvånat på mig! Jag bäddar in honom innanför jackan medans jag ringer mamma och ber henne hämta oss. I efterhand så har jag fått klart för mig att det var en stroke han fick, för efter det orkade han inte längre hänga med på våra långpromenader utan var helt nöjd med att gå upp och ned längst gatan tillsammans med pappa.

DSCF0033

1 år och 1 vecka efter att han följde med mig hem så vaknade jag en morgon av hans skrik, Buster hade fått ett EP-anfall, troligtvis en följd av den Stroke han hade haft ett par veckor tidigare. När anfallet var över ringde jag veterinären direkt, detta var inget jag ville att varken han eller vi skulle uppleva igen, Buster hade levt ett långt liv och vi hade haft äran att umgås med honom hans sista tid. Ringde även gammelmatte som förstod mig fullständigt.

IMG_3662

så 12 December 2007 somnade Buster in i famnen på mig och kusin Malin.

Thea sörjde Buster, hon gick och letade efter honom här hemma, det var ju hennes kompis..

 

 

 

 

Thea

Att Thea är en speciell hund råder det ingen tvivel om, något som jag också insåg när jag började skriva denna text, vi har upplevt så mycket tillsammans jag och Thea. Thea är flockens grundpelare, hon är den stabila hunden som håller koll på alla, hon både uppfostrar, delar med sig, bryter beteenden och tar initiativ.

Jag har länge sagt att om alla jordens hundar skulle vara som Thea skulle vi aldrig ha några hundproblem, sån är hon. Men utan att vara tråkig, tvärtom: Thea är en skitrolig hund!’

1d

Men här är Historien om Thea:

När det började bli uppenbart att Tuff troligtvis aldrig skulle bli någon agilityhund så började jag leta efter en till hund, vände upp och ned på blocket.se och kollade annonser, jag hade inte bestämt mig vad jag ville ha för hundras i det läget, bara att den skulle vara samarbetsvillig. Jag minns att jag satt uppe sent på kvällarna och skrev ut annonser som jag sedan smög upp och la på köksbordet under natten, för att mina föräldrar skulle få se dom direkt på morgonen innan jag vaknat och hinna diskutera i lugn och ro.

Sen kom annonsen med stora A. 2003Detta var annonsen som fick mina föräldrar att smälta, och säga ”ja”. Det första jag sa var dock ”inte valpen till vänster, det är så mycket vitt. Den kanske är döv”. Men när jag och pappa satt där i valphagen veckan efter och tittade på dom åtta valparna veckan efter så stod det klart, Cruella som hon hette då skulle vi ha.

Några långa veckor senare åkte vid till stockholms skärgård och hämtade hem henne, våran Thea, som kräktes ner baksätet innan vi kommit till globen. Thea var redan som valp en väldigt lätt valp, hon sprang glatt fram till allt och alla för att hälsa och var aldrig några problem med någonting i vardagen, och är så än idag som alla ni som träffat henne kan intyga.

Thea vintern 03/04

Det största problemet vi haft med Thea i hennes 12åriga liv var hur svår hon var att få rumsren, hur vi än betedde oss så vägrade hon att kissa inne, tror hon var närmare 8-9månader innan vi vågade kalla henne rumsren.

Thea och jag började träna agility när hon hade åldern inne för det, och hon älskade det. Ny som jag var med agilityn lyckades jag skrämma henne totalt för gungan, och det tog månader för mig att få henne att springa glatt över gungan igen, men jag lyckades i alla fall övervinna hennes rädsla! Eftersom jag var ung så fick min kära mamma skjutsa mig från tävling till tävling, det är jag oerhört tacksam över, alla dessa mil som hon skjutsat mig och visat intresse i min hobby. Thea älskade det och vi hade precis börjat få ett samarbete när den där dagen i september 2006 kom. Vi hade varit och tävlat under helgen i Borlänge, och jag var nu ute på klubben för att träna inför nästa tävling. Jag skickar upp henne på A-hindret, som hon tar med en väldans fart. På vägen ner så snubblar hon och blir sittande på gräsmattan nedanför hindret och är helt svart i blicken. Jag fick panik och började gå med henne, ingen hälta eller så, men uppenbart att något var helt galet.

2006

Ett par veterinärundersökningar senare stod det klart: Thea’s agilitykarriär var slut. Thea fick diagnosen spondylos i ryggraden, som troligtvis uppkommit av skada, när och hur kommer vi aldrig få veta. Veterinären satte henne på smärtstillande livet ut och vi följde, det kommande året så var Thea en slö hund, hon ville ingenting utan mest bara var med. Och själv var jag lite deprimerad, var gör man när drömhunden inte kommer kunna hålla på med det jag vill?

DSC_0171

Framåt sommaren så fattade vi beslutet att vi skulle pröva att sluta ge henne medicinen, för att se hur ont hon hade utan den för jag ville inte ha en hund som skulle gå på smärtstillande och tycka livet var pest i 10år! Och redan några dagar efter vi slutat ge medicinen så började Thea leva upp! Jag tror att något i medicinen gjorde att hon mådde dåligt, någon biverkning av något slag. Eftersom agilityn var helt utesluten så började vi istället att träna lydnad, och en månad efter att vi började öva så debuterade vi. Det blev inget första pris, men 152 poäng är inte fy skam när man är helt oerfaren, och utan hjälp tränat in hela lydnadsklass 1 på en månad! Det talar om för vilken härlig hund Thea faktiskt är, hon bara tar in informationen och sen sitter den där.

April 2008

Lydnad blev min nya hobby, och gud så kul det är! Jag och Thea gick inte en enda kurs i lydnad, utan vi lärde oss själva. Läste lite på nätet och frågade någon ibland, men för det mesta så testade jag mig bara fram för att se vad som gav resultat. LP1 och LP2 skrapade vi ihop dom kommande åren, och vi hade skitkul tillsammans. Att bli irriterad på Thea är totalt omöjligt, hon är världens bästa tävlingshund. Det var en domare som kom fram till mig och sa ”Ni är det gladaste ekipaget jag sett på länge, trots att det blir fel så strålar det om er”.

Lydnad

När vi inte tränade eller tävlade i lydnad så spårade vi en del, även det gillar Thea skarpt! Hon har en speciell spårstil, då hon inte går i spårkärnan men hon vet exakt när det kommer en spårapport för då kastar hon sig fullt i sidled och greppar den.

Ajax fick problem med andningen en vinter, och diagnostiserades med noskvalster. Alla hundarna fick lov att medicineras (Ja, det var en dyr historia..) och efter det tappade Thea luktsinnet, något överkänslig mot vissa mediciner kan man ju undra? Theas tävlingskarriär i lydnaden tog slut här, då hon inte klarade av vittringen. Har dock redan haft funderingar på att pensionera henne då det är en hel del start-stopp i klass 3, något som tog hårt på hennes rygg och en gammal korsbandsskada som hon dragit på sig något år tidigare. Även spårandet fick vi sluta med, hon kunde inte spåra längre. Det dröjde 2-3år innan hon kunde spåra igen.

Spårande Thea Så i juli 2010 gjorde Thea sin sista officiella start i Lydnad, dagen efter att hon fyllt 7år. Och en vecka efter att hennes trogna livskamrat Tuff somnat in.

Men bara för att Thea slutat tävla så tog inte hennes aktiva liv slut, vi har fortsatt träna bara för att även gamla hundar har rätt att ha kul. Jag tror att hundar som får fortsätta hänga med, göra nya saker och inte behandlas som ”gamla, tråkiga pensionärer” lever längre och blir inte heller lika grå i ansiktet. Man håller dom fräscha i kropp och sinne!

Uppletande

Thea har gjort ett antal inofficella starter på KM i lydnad, med både Mattias och Malin och jag har suttit bredvid planen och skrattat åt dom. För Thea vet hur det ska göras, men gör man som förare inte rätt så gör hon som man säger och jag lovar att hon skrattar när hon gör det ”haha, det var faktiskt så här DU sa. Men du gör feeeel”. På KM i höstas slog hon flertalet erfarna och yngre tävlingshundar och slog till med en 5e plats, det var den roligaste tävlingen vi gjort tillsammans!

IMG_6226 - Kopia

På grund av sina skador och att hon inte tålde medicinen så fick vi hitta alternativa behandlingsmetoder för att underlätta hennes liv i form av ultraljud, akupunktur, massage och stretching tillsammans med diverse täcken (vi tillåter henne aldrig att bli blöt och kall, eller gå i blåsten) jag upplever att dom funkat superb på henne! Idag behandlas hon av Sandra på DogWorks, och jag är oerhört tacksam för att Sandra finns och tar hand om våran älskade tant. Thea lever idag med artros i dom flesta av sina leder, alltifrån tålederna till ryggraden men det är inget hon erkänner då Thea är den värsta av allihopa när det kommer till lekar, hon springer ikapp dom andra hundarna för allt vad kroppen klarar av och lite till, hon lägger till ”bredsidan” och tacklar omkull samtliga av dom andra hundarna och struntar fullständigt i att vi står kvar och ropar ”Theeeeeaaaa! Ta de luuuuuuugnt!”, vi har nog skrikit oss hesa på dom orden.

Thea's 11års kalas

Många hade kanske kopplat sina hundar och inte låtit dom delta i dessa lekar om dom haft så pass skadade hundar, men jag resonerar så här:
”Jag låter hellre henne leka och ha kul som hon vill, och att hon har lite ont när hon går och lägger sig och kanske får ett kortare liv. Än att ha en hund som får gå i koppel och titta längtande på när dom andra hundarna har kul och lever längre”.

Och det verkar ju funka hittills 🙂 För Thea är världens gladaste hund, och fyller faktiskt 12år om någon månad! Hon har gjort två vändor till veterinären för att dra ut sina tänder, båda tuggtänderna uppe baktill har dragits ur då hon slagit av dom i sina vilda lekar, alla hörntänderna saknar sina toppar och någon liten tand bakom hörntänderna nere är försvunnen, men det hindrar inte Thea från att tugga ben som en besatt galning eller att hämta både apportbockar och fotbollar..

Thea och hennes leksaker

Thea och jag gjorde återtåg på tävlingsbanorna i januari i år, i Rallylydnad denna gång! Och vi hade lika kul båda två! Thea trodde inte det var sant när vi stannade på tävlingsplatsen och började packa ur grejerna och HON fick FÖLJA med in! Jag sitter med glädjetårar i ögonen när jag skriver detta, för det är den effekten Thea har på mig med sin glädje. Två kvalificerande resultat hade vi med oss hem den gången, och jag hade planer på att ge henne en ny titel (RLD N) vid 12års ålder. Men jag vet inte om det kommer bli så då vi vid ett veterinärbesök i våras beslutade att göra ett nytt försök på smärtstillandet, och det innebär att hon numera är dopad och jag vill inte riskera att jag åker dit och blir avstängd. Hur funkar då det för Thea nu? Den nya medicinen funkar väldigt bra på henne, hon blev lite lugnare på kvällarna och vankar inte runt och byter liggplats längre utan kan nu ligga i soffan en hel film.

Thea Rallylydnad

Hur avslutar man denna text?
Det vet jag inte, Thea är och kommer alltid vara Våran Thea.
Våran Grundsten. Mittpunkten i Våra Liv.

Även om kroppen är stel så är hon fortfarande en hundvalp i huvudet, och jag hoppas givetvis att hon är med oss många år till, våran flock behöver sin grundsten.

IMG_6354

 

Tuff

Och vi kör presentationen i kronologisk ordning, och börjar med hunden med stort H.

Tuff

Våran familjs hundägande började med en svart liten söt hundvalp, inte Foxterriern som pappa ville ha eller den Tibetanska Spanieln som mamma ville ha. Nej, jag ville ha en större hund, något mer att ”ta i”. Så där fanns det en annons i mora tidningen, blandrasvalpar mellan Border Collie/Golden Retriever och Stövare. Jag ringde, och dom hade två valpar kvar, en tik och en hane. På en fredag åkte vi och tittade på dom, och valde den kolsvarta hanvalpen (då vi hade fått berättat för oss att det var lättare med hanhund). Fredagen efter var han våran hund och vårat liv blev aldrig mer sig likt.

Tuff som valp...

Tuff var som valp den lättaste valpen man kunde haft, han blev rumsren på ett dygn, och den otroliga blåsan hade han med sig livet ut. Spelade ingen roll hur dålig i magen han var, Tuff skulle aldrig göra något inne. Han var även supersnäll, sov på sin plats och var inga som helst problem att ensamträna.

Men sen blev han könsmogen, och fick en hel del olater. Men som nya hundägare, utan ett kontaktnät med erfaret hundfolk så blev det som det blev, Tuff kom undan med mycket och blev den som bestämde allt. Tuff’s största kärlek var schillerstövartiken på andra sidan gatan, Tickan, och när hon löpte så var det en symfoniorkester i köksfönstret, och gick som en dammsugare på promenaden. Vi lärde oss att leva med detta i 3år, men i samma veva som vi skaffade Thea så insåg vi att situationen skulle bli ohållbar med en översexuell hanhund och en tik hemma så Tuff blev av med sina kulor, i efterhand ångrade vi att vi inte gjorde det tidigare.

September 2001Tanken när jag äntligen fick min efterlängtade hund var att även tävla agility, nu blev Tuff aldrig någon tävlingshund då hans jaktlust var alldeles för stor för en förstahundsägare att kontrollera. Men jag är envis, och försökte hela hans liv att få ut honom på tävlingsbanan, men det blev aldrig så.

Tuff var på många sätt en väldigt bekväm hund att ha att göra med, det fanns ingen hundaggressivitet alls i honom, han var tvärtom en trygghet för många hundar, han träffade på flera hundaggressiva hundar och förvånade deras ägare när det inte blev hundslagsmål. Jag saknar honom idag när jag träffar hundar som behöver lära känna en hund som honom, han hade ett väldigt trevligt hundspråk och var socialt trygg.

2004

Men sen var det hans problem då, det var inga katastrof fel. Vi lärde oss helt enkelt leva med dom. Det första problemet var att han tog alla chanser han fick att rymma, han lärde sig öppna dörren, då satte vi grind på altanen. Han lärde sig hoppa över grinden, då glasade mamma in altanen. Han lärde sig öppna altandörren, då satte mamma dit en myggdörr. Han lärde sig peta upp myggdörren, då satte mamma kedjehasp på den. Han lärde sig trycka sig fram mellan myggdörren och altandörren för att komma åt handtaget på altandörren. Vi satte stängsel runt gården, Tuff blev nöjd.

En gång hoppade han över ryggen på mig när jag böjde mig in i hundburen, i insjön! Hela familjen jagade det svarta strecket genom insjön, innan Tuffs nyfikenhet fick honom att söka sig in i en lastbilsverkstad där vi kunde stänga in honom.

Att öppna koppelkrokar var också en specialitet, något som ledde till att vi gjorde en extra ”säkerhetslina” som han hade mellan kopplet och halsbandet ifall han lyckades öppna kroken.

DSCF0040

Ett annat beteende vi lärde oss leva var med var att ”inte väcka den björnen som sover”, när Tuff hade gått och lagt sig så hade han gått och lagt sig! Väckte man honom då fick man räkna med att han skulle få världens raseriutbrott, något som resulterat i många söndertuggade armar och händer. Att ta märgben för honom var också förenat med djävulens utfall.

2005

Tuff största bekymmer för honom själv var hans extrema skotträdsla (även fyrverkerier och åska), den var så extrem att han la benen på ryggen och bara paniksprang. Tack och lov hände det aldrig när hon var lös (på rymmen), för då hade vi säkert fått hämta honom flera mil hemifrån. Men Tuff var så skottberörd att han panikhjässade till den nivån att han glömde andas, så man fick slå till honom i bakhuvudet för att han skulle dra efter andan. När Tuff var ung så fanns det inte mobiltelefoner i samma utsträckning, så blev han skrämd när man var ute och gick var det bara att snurra kopplet runt en lyktstolpe och vänta ut skotten, eller knacka på närmsta dörr och fråga om man fick låna telefonen och ringa efter skjuts eller hoppas att någon främling såg att man hade problem och erbjöd skjuts hem.

2008

Trots Tuffs ”problem” var han världens snällaste hund (om du inte väckte honom då, eller försökte ta hans märgben) och väldigt jordnära. Trots sina skotträdslor så vill ja säga att han var en väldigt stabil hund.  Med dagens erfarenhet törs jag erkänna att hade jag fått honom idag hade jag inte fått dom problemen som han hade, och då hade han varit den stabilaste hunden jag lärt känna, det var vi som förstörde honom.

Vi fick 10år 1månad och 1dag tillsammans, Tuff insjuknade en kväll efter att ha gjort det han älskade mest i hela livet: nämligen att bada! Tuff badade från det isen släppte på vårkanten till den la sig igen på vintern.

Jag insåg i samma sekund som vi drog fram honom från under mamma och pappas säng utan att han muttrade ett ljud att våran resa därifrån skulle gå åt olika håll, men vi gav honom en chans. 3 dagar senare, den 1 juli 2010 16:30 drog han den sista djupa sucken i min famn och våran tid tillsammans var slut.

Maj 2010

Jag är oerhört tacksam över att det blev Tuff som följde med oss hem. Att börja med en tuff hund var ett bra val för mig, han gjorde mig till den personen jag är idag. Han gjorde att jag ville träna mer, lära mig mer och att inte ge upp!

och än idag lär jag mig saker av honom, 5år sen jag sista gången smekte hans silkeslena öron så kan jag tänka på saker han gjorde och känna ”Jaha! Var det därför han gjorde så!”

Tack min svarte prins för att du fanns där genom min uppväxt, för att du alltid ställde upp och förlåt dom saker vi gjort i brist på bättre vetande.

April 2010

2008