Kategoriarkiv: Änglahund

Memories <3

När man får läsa att en bekant låtit sin bästa vän somna in så kommer alla känslorna tillbaka, det är känslor som aldrig överger en.  Känslan när man vet att det inte längre finns något kvar att göra för sin bästa vän..

Trots att det gått snart 6år sedan Tuff somnade in, 8,5år sedan Buster fick vandra vidare och 4 år sedan Ajax resa tog slut så finns alla känslorna kvar. Jag minns fortfarande hur kall jag blev inombords när veterinären satte upp Tuff’s röntgenplåt på tavlan och jag såg tumören som tog upp halva hans buk, eller hur jag tittade in i Busters ögon efter ep-anfallet och såg hur blicken tappat sin glans. Jag vill aldrig mer känna så, sen tittar jag mig omkring och vet att jag kommer gå i tusen bitar många gånger till, medaljens baksida som man så fint säger.

Man säger att tiden läcker alla sår, men jag lovar er att ärren dom finns för alltid kvar!

Tuff, Buster & Ajax.
En dag ses vi igen, men fram tills dess får dom välkomna alla som kommer innan mig.

Tuff <3

Ajax

Juli 2009Som nummer sex i ordningen har vi nu anlänt till Ajax.

Ajax hade ingen perfekt start i livet, innan han slutligen hamnade hos husse, och det var i samma veva som jag lärde känna husse och vi blev ett par. Redan första gången jag var ute och gick själv med Ajax stod det klart det där var mycket hund jag hade i kopplet, med stora bokstäver MYCKET HUND. Han var då 1,5år gammal.

Aug 2011

Att presentera Ajax för mina hundar var inga problem, Tuff och Thea var ju inga hundar som hade problem med andra hundar. Tuff med sitt lugna, avslappande och självsäkra kroppsspråk och en ranghög tydlig Thea var inga hundar Ajax gav sig på, det behövdes inte. Men alla andra hundar, katter eller annat som rörde sig: Big No-No.

Varje promenad med Ajax var en kamp, en ständig kamp om att man inte får göra utfall mot andra hundar, katter etc. Han hade ett enormt föremålsintresse och kamplust, och det var något som första ägarna inte hade förvaltat rätt. Detta hade i sin tur lett till att han vände all den lusten mot andra hundar, och gått sina ägare ur händerna. Dessutom var Ajax en självsäker hund utan rädslor, under alla dom åren vi bodde med honom såg jag inte honom backa för någonting!Spårhund Ajax

Inomhus var Ajax dock en helt annan hund. Han var gosig, uppmärksam och sällskaplig, han ville alltid ligga nära och bli klappad på i timmar och när husse var bortrest så kände jag mig extra trygg hemma, då han låg så snällt och tryggt bredvid mig i sängen. Även om han gjorde intrycket av att vara världens bästa vakthund så skulle han troligtvis välta en inbrottstjuv av glädje.

Ajax o Husse

Redan första gången jag träffade honom påpekade jag för husse om han skulle se ut så, han hade nämligen en del röda fläckar och var lite småknölig här och där på kroppen. Vi bokade tid hos veterinären för att utreda dessa, och efter några vändor stod det klart: Ajax var allergisk mot Pollen, Kvalster och Ylle. Vi började med hyposensibiliseringssprutorna och dom funkade kanon på honom!  Men som om inte allergin och utfallen vore nog så hade han även problem med att han kissade ner sig dagligen när han skulle uträtta behov nr. 2. Tillsammans med veterinär kom vi fram till att detta berott på att någon av dom tidigare ägarna haft kopplet runt hans midja för att orka hålla honom (han var ett muskelpaket) och därigenom krossat musklerna till hans urinrör så klarade inte av att knipa ordentligt när han bajsade. Trodde ni att det slutade med problem där? Nej Nej, dessutom hade han någon typ av hjärtfel som gjorde att han vid ansträngning kunde svimma och ramla omkull. Första gången det inträffade var jag själv långt ute i skogen med alla fyra hundarna när han vacklade till och försvann ner i 1meter pudersnö.. Jag var övertygad om att han dog på fläcken, men när jag lyft upp honom ur snön och förberett mig på att bära hem 30kg hund i 3km på en snöig skogsstig så tittade han upp förvirrat på mig, skakade på sig och fortsatte sedan springa.. Givetvis hade jag ingen mobil med mig den gången.

Bästa kompisen Kira

Jag får skämmas över dom gångerna han kommit lös och flugit på andra hundar, men jag ville ju inte ge upp på honom. Jag ville ge honom en chans, och en till och en till. Jag kontaktade folk, bad om hjälp, kontaktade hans uppfödare (som var helt ointresserade) och vid ett tillfälle så fick vi träffa Fredrik Steen som även han påtalade att det var mycket hund. Hade Ajax varit en hund av bruksras så hade jag sålt honom till polisen tidigt i hans liv, dom hade kunnat förvalta honom på helt rätt sätt.

Jag och Ajax

Och så en sen vinter dag kom den där dagen när vi blev tvungna att inse att alla hans chanser runnit ut. Att det inte längre fanns någonting vi kunde göra för att förhindra hans utfall och attacker. Mamma, som har hundarna när vi jobbar,  ville inte längre gå ut och gå med honom, och han fick sitta bunden i långlina inne på den inhägnade gården när vi var ute. Det var nu ohållbart, så en regnig april dag några veckor senare fick Ajax somna in i våran famn.

Feb. 2012

Ett par dagar efter att vi tagit bort Ajax kom jag på mig själv med att stå och snegla ut genom ytterdörren innan jag skulle ut och gå för att kolla av läget på gatan, och jag minns att jag sa till mig själv ”Vad håller jag på med?”. Jag hade ju inte längre någon hund som jag behövde skydda omvärlden mot. Man vet inte hur jobbigt man haft det förens det är över, hur mycket invanda rutiner man har. Än idag, 3år senare kommer jag på mig själv med att jag blir nervös när jag kommer runt dolda kurvor i skogen, nervös över vad som kan vara på andra sidan skogsdungen.

Ajax

Ajax och Tuff

 

 

Buster

Dags för hund nummer 4, egentligen skulle jag skrivit om Iza som är hund nummer 3. Får ta de nästa text, men hur som Hund nummer 4a:

Burre, Kära lilla Burre.

December 2006

Han är den där hunden som bara dök upp i våran familj, och ingen riktigt förstod att han bodde hos oss förens det gått ett par månader.

Buster tillhörde en lärare på skolan, och hade bott hos henne hela sitt 11åriga liv. Han var en udda filur, och det visste hans matte om, och hon hade lärt sig leva med det så som man gör, man hittar omvägar för att man älskar hunden och vill ha den hos sig. Men nu var tiden kommen för en ny hund i familjen, och hon visste att han skulle vara lite bitter över det, men inte så bitter att han attackerade valpen och bet den allvarlig första kvällen. Jag erbjöd mig att ta hem Buster över helgen så att hon fick känna över situationen, så när jag satt på bussen hem SMSade jag mamma att jag hade Buster med mig hem .

Maj 2007

Mamma visst vem Buster var, min kusin hade varit hundvakt åt honom ett par gånger under hans liv då hon gått på samma skola. Lite skeptiskt, eftersom hon visste hur Buster var. Bland annat hatade Buster män och var inte helt pålitlig runt andra hundar, men jag ville försöka och han hade träffat Tuff några gånger förut och det hade gått bra.

Och det gick som jag hoppats! Buster och Tuff möttes i hallen, Bister (som han kallades) muttrade några ord och stegade sedan in och blev kär i min pappa. Vi hade inga problem alls med honom, och han och Thea fann varandra. Helgen efter skulle jag iväg och tävla med Thea i Stockholm och vi hade inte möjlighet att ha honom med oss, så på fredagen fick han följa med min lärare hem igen, och på måndagen gav hon mig ett ultimatum, antingen får ni Buster eller så får han somna in. Samma eftermiddag följde Buster med hem.

DSCF0232

Till mamma sa jag att han skulle bo hos oss några veckor tills valpen växt till sig, och hon trodde på det. Iaf till snön började smälta, då sa jag som det var och vid det laget var alla så vana vid Buster så att han skulle hem igen var inget alternativ, inte heller att han skulle somna in. Buster var Pappa’s soffkompis, han älskade pappa! Något som gammelmatte inte kunde förstå alls, han hade aldrig i sitt 11åriga liv älskat en man.
Pappa och BusterHan hängde med oss hela sommaren. Han och Thea var ”partners in crime”, dit Thea gick, dit gick också Buster och tvärtom. Buster var den första hanhunden som Thea lärde sig älska, då hon tyckte att hanhundar skulle hållas kort och på avstånd.

I början av november så tävlade vi agility tillsammans, och vi hade jättekul! Han sprang som han aldrig sprungit förut, och vi tog oss runt. När vi kom i mål så började han halta, så det var hans sista lopp, han var så lycklig!

DSCF7147

En novemberkväll någon vecka senare, när vi var ute och gick halkade Buster efter på promenaden, och jag vänder mig och lagom till att se hur han kollapsar i snön, skyndar dit och han är helt borta och andas inte. Jag drabbas av panik, men på något vis så fattar jag ett beslut att ge honom mun mot mun metoden, så jag blåser in luft genom hans nos och efter ett par blåsningar hostar han till och tittar förvånat på mig! Jag bäddar in honom innanför jackan medans jag ringer mamma och ber henne hämta oss. I efterhand så har jag fått klart för mig att det var en stroke han fick, för efter det orkade han inte längre hänga med på våra långpromenader utan var helt nöjd med att gå upp och ned längst gatan tillsammans med pappa.

DSCF0033

1 år och 1 vecka efter att han följde med mig hem så vaknade jag en morgon av hans skrik, Buster hade fått ett EP-anfall, troligtvis en följd av den Stroke han hade haft ett par veckor tidigare. När anfallet var över ringde jag veterinären direkt, detta var inget jag ville att varken han eller vi skulle uppleva igen, Buster hade levt ett långt liv och vi hade haft äran att umgås med honom hans sista tid. Ringde även gammelmatte som förstod mig fullständigt.

IMG_3662

så 12 December 2007 somnade Buster in i famnen på mig och kusin Malin.

Thea sörjde Buster, hon gick och letade efter honom här hemma, det var ju hennes kompis..

 

 

 

 

Tuff

Och vi kör presentationen i kronologisk ordning, och börjar med hunden med stort H.

Tuff

Våran familjs hundägande började med en svart liten söt hundvalp, inte Foxterriern som pappa ville ha eller den Tibetanska Spanieln som mamma ville ha. Nej, jag ville ha en större hund, något mer att ”ta i”. Så där fanns det en annons i mora tidningen, blandrasvalpar mellan Border Collie/Golden Retriever och Stövare. Jag ringde, och dom hade två valpar kvar, en tik och en hane. På en fredag åkte vi och tittade på dom, och valde den kolsvarta hanvalpen (då vi hade fått berättat för oss att det var lättare med hanhund). Fredagen efter var han våran hund och vårat liv blev aldrig mer sig likt.

Tuff som valp...

Tuff var som valp den lättaste valpen man kunde haft, han blev rumsren på ett dygn, och den otroliga blåsan hade han med sig livet ut. Spelade ingen roll hur dålig i magen han var, Tuff skulle aldrig göra något inne. Han var även supersnäll, sov på sin plats och var inga som helst problem att ensamträna.

Men sen blev han könsmogen, och fick en hel del olater. Men som nya hundägare, utan ett kontaktnät med erfaret hundfolk så blev det som det blev, Tuff kom undan med mycket och blev den som bestämde allt. Tuff’s största kärlek var schillerstövartiken på andra sidan gatan, Tickan, och när hon löpte så var det en symfoniorkester i köksfönstret, och gick som en dammsugare på promenaden. Vi lärde oss att leva med detta i 3år, men i samma veva som vi skaffade Thea så insåg vi att situationen skulle bli ohållbar med en översexuell hanhund och en tik hemma så Tuff blev av med sina kulor, i efterhand ångrade vi att vi inte gjorde det tidigare.

September 2001Tanken när jag äntligen fick min efterlängtade hund var att även tävla agility, nu blev Tuff aldrig någon tävlingshund då hans jaktlust var alldeles för stor för en förstahundsägare att kontrollera. Men jag är envis, och försökte hela hans liv att få ut honom på tävlingsbanan, men det blev aldrig så.

Tuff var på många sätt en väldigt bekväm hund att ha att göra med, det fanns ingen hundaggressivitet alls i honom, han var tvärtom en trygghet för många hundar, han träffade på flera hundaggressiva hundar och förvånade deras ägare när det inte blev hundslagsmål. Jag saknar honom idag när jag träffar hundar som behöver lära känna en hund som honom, han hade ett väldigt trevligt hundspråk och var socialt trygg.

2004

Men sen var det hans problem då, det var inga katastrof fel. Vi lärde oss helt enkelt leva med dom. Det första problemet var att han tog alla chanser han fick att rymma, han lärde sig öppna dörren, då satte vi grind på altanen. Han lärde sig hoppa över grinden, då glasade mamma in altanen. Han lärde sig öppna altandörren, då satte mamma dit en myggdörr. Han lärde sig peta upp myggdörren, då satte mamma kedjehasp på den. Han lärde sig trycka sig fram mellan myggdörren och altandörren för att komma åt handtaget på altandörren. Vi satte stängsel runt gården, Tuff blev nöjd.

En gång hoppade han över ryggen på mig när jag böjde mig in i hundburen, i insjön! Hela familjen jagade det svarta strecket genom insjön, innan Tuffs nyfikenhet fick honom att söka sig in i en lastbilsverkstad där vi kunde stänga in honom.

Att öppna koppelkrokar var också en specialitet, något som ledde till att vi gjorde en extra ”säkerhetslina” som han hade mellan kopplet och halsbandet ifall han lyckades öppna kroken.

DSCF0040

Ett annat beteende vi lärde oss leva var med var att ”inte väcka den björnen som sover”, när Tuff hade gått och lagt sig så hade han gått och lagt sig! Väckte man honom då fick man räkna med att han skulle få världens raseriutbrott, något som resulterat i många söndertuggade armar och händer. Att ta märgben för honom var också förenat med djävulens utfall.

2005

Tuff största bekymmer för honom själv var hans extrema skotträdsla (även fyrverkerier och åska), den var så extrem att han la benen på ryggen och bara paniksprang. Tack och lov hände det aldrig när hon var lös (på rymmen), för då hade vi säkert fått hämta honom flera mil hemifrån. Men Tuff var så skottberörd att han panikhjässade till den nivån att han glömde andas, så man fick slå till honom i bakhuvudet för att han skulle dra efter andan. När Tuff var ung så fanns det inte mobiltelefoner i samma utsträckning, så blev han skrämd när man var ute och gick var det bara att snurra kopplet runt en lyktstolpe och vänta ut skotten, eller knacka på närmsta dörr och fråga om man fick låna telefonen och ringa efter skjuts eller hoppas att någon främling såg att man hade problem och erbjöd skjuts hem.

2008

Trots Tuffs ”problem” var han världens snällaste hund (om du inte väckte honom då, eller försökte ta hans märgben) och väldigt jordnära. Trots sina skotträdslor så vill ja säga att han var en väldigt stabil hund.  Med dagens erfarenhet törs jag erkänna att hade jag fått honom idag hade jag inte fått dom problemen som han hade, och då hade han varit den stabilaste hunden jag lärt känna, det var vi som förstörde honom.

Vi fick 10år 1månad och 1dag tillsammans, Tuff insjuknade en kväll efter att ha gjort det han älskade mest i hela livet: nämligen att bada! Tuff badade från det isen släppte på vårkanten till den la sig igen på vintern.

Jag insåg i samma sekund som vi drog fram honom från under mamma och pappas säng utan att han muttrade ett ljud att våran resa därifrån skulle gå åt olika håll, men vi gav honom en chans. 3 dagar senare, den 1 juli 2010 16:30 drog han den sista djupa sucken i min famn och våran tid tillsammans var slut.

Maj 2010

Jag är oerhört tacksam över att det blev Tuff som följde med oss hem. Att börja med en tuff hund var ett bra val för mig, han gjorde mig till den personen jag är idag. Han gjorde att jag ville träna mer, lära mig mer och att inte ge upp!

och än idag lär jag mig saker av honom, 5år sen jag sista gången smekte hans silkeslena öron så kan jag tänka på saker han gjorde och känna ”Jaha! Var det därför han gjorde så!”

Tack min svarte prins för att du fanns där genom min uppväxt, för att du alltid ställde upp och förlåt dom saker vi gjort i brist på bättre vetande.

April 2010

2008

Det här med skvättandet överallt..

På kort tid har jag nu ramlat in i två diskussioner på facebook huruvida hundar ska få kissa överallt, jämt och ständigt. Speciellt hanhundar.

Blir långa diskussioner om detta, jag personligen skulle aldrig tolerera att ha en hund som kissar varje meter, eller fryser på fläckar. Detta är i min värld ett big no-no. Varför? Idag har jag sju tikar, tikar har inte riktigt lika stort behov av att kissa varje meter (även om undantag finns), Iza däremot är en sån hund som lätt skulle kunna göra detta om jag tillåtit det från början. Men det gör jag inte!
Hur skulle det se ut om jag gick ut och gick med sju hundar som hela tiden ska stanna och nosa, kissa över osv?
Det skulle inte bli några roliga promenader iaf! För att inte tala om den osanitära olägenheten jag skulle bli för resten av omvärlden om mina hundar skulle kissa ner busken vid tomtgränsen 14ggr om dagen, 365dagar om året..

Motargumenten är många:
Den måste få markera revir
Detta är det första och största argumentet. VARFÖR ska hunden markera revir? Det är inga vargar jag har i kopplet, mina hundar äger inget revir. Om det är någon som ska markera revir så måste det ju vara jag som flockens ledare?
Mitt revir är huset och tomtgränsen, men det är mitt revir som sagt! Inte hundarnas, det är inget dom ska ”kissa in”.
Däremot får dom gärna vakta mitt revir, men det är en helt annan diskussion.

Den måste få ”läsa tidningen”
Nästa argument. Va? Mina hundar ska inte para sig med resten av byn, varför ska dom läsa var resten ligger i löpperioder osv? Här tror jag vi har den största boven till att hanhundar blir så dryga på tikar, dom har helt enkelt tillåtits att hålla koll på var alla byns tikar är i löpperioderna.. Mina hundar behöver inte den stimulansen att stanna och läsa på varenda kissfläck, mina hundar får stimulans av mig!

Mina observationer är: Hund som tillåts kissa över = Testosteronpåslag = Stress = Ond cirkel.

Som instruktör får jag ofta höra att: ”Jag orkar inte gå några längre promenader, för han ska bara kissa över allt och nosa”, i stort sett bara hanhundsägare. Så min fråga är? Varför skapa det problemet från början?

Tuff var 3,5år när jag blev bekant med detta att lära hunden sluta kissa överallt, han var hemsk innan och lika hemsk på tikar. Nu kastrerade jag honom i samma veva som jag tog tag i träningen. Tuff fick ”diagnosen” översexuell som unghund, och jag undrar om inte han sluppit den diagnosen om vi bara varit på han direkt han började med nosandet och kissandet. Tuff blev en helt annan hund efter denna träning, och promenaderna blev mycket trevligare med en hund som bara gick och smånosade lite.
Här ska jag klargöra: Mina hundar får nosa, men det får inte gå till överdrift och innan kopplet är slut så går man vidare.
När dom är lösa får dom visst nosa, men det är lika där, dom får inte skvätta, kissa över eller frysa på fläckar. Jag har alltid ett öga på dom, och skulle något av dessa beteenden visa sig så ropar jag på dom, eller går dit och petar till dom med ett ”a-a, gå vidare”.

Ajax var 2år och samma träning på honom, mycket trevligare promenader (tills man mötte andra hundar, men det var ett annat problem). Har även kört samma metod på hundar jag varit hundvakt åt, och dom jag har haft har accepterat detta träningssätt och mina regler oerhört fort!

Min metod?
Jo, när jag har en vuxen hund så börjar jag med att hålla dom kort och tillåter dom inte att nosa eller gå i diket, sen släpper jag ner dom i diket i max 10meter. På den sträckan får dom kissa max 2ggr! När dom kissat 2ggr så tar jag upp dom igen och håller dom kort, har dom bara kissat en gång på 10meter så lika där, jag tar upp dom. Gör detta 2ggr per promenad, en gång i början och en gång i slutet. I början kanske man får ta någon extra promenad under dagen för att se till att dom inte går kissnödiga.
Dom brukar inse ganska fort att dom måste kissa ur sig allt första gången jag släpper ner dom i diket, för dom vet inte när dom får gå i diket igen. När dom köper denna metod så förlänger jag sedan deras promenader i diket, med någon meter åt gången. Men fortfarande: Max 2kisspauser!

Skulle dom nosa så när kopplet är slut, så är kopplet slut helt enkelt. Vägrar dom släppa fläcken så är det upp på vägen och gå i kort koppel igen! Hunden lär sig till slut att man får nosa, om man sköter sig!

När dom är lösa har jag full koll, lika där. Ser jag att dom stannar och nosar och sen försöker kissa över så skyndar jag dit och petar till dom med ”a-a, gå vidare”. Dom köper ganska snabbt att man inte ska kissa överallt.

 

På min morgonpromenad mötte jag en herre med sin hanhund, men en suck tittade han på mig och sa ”Det måste vara jättejobbigt för dig att gå ut om alla dom där ska kissa och nosa överallt” (Jag hade alla sju med mig). Mitt svar: ”Nej, dom får inte det. Det är jag som sätter reglerna”. Han sken upp och frågade mig ”Va? Kan man förbjuda det?”. Jag hoppas jag har möjlighet att springa på honom fler dagar och hjälpa honom, för hans promenad såg inte rolig ut..

Så?
Vad anser ni? Hur vill ni ha erat liv?

Jag vet hur jag vill ha mitt i alla fall.

Tantalura

 

 

Memory

I fredags var det 7år sedan Buster somnade in i min famn, efter sviterna av en hjärnblödning.
Jag är övertygad om att han inte fått den där hjärnblödningen så hade Buster säkerligen levt många år till, och kanske fortfarande varit i livet, för han var av det ”hårda, sega virket”..

Härliga lilla Buster, som var Thea’s partner in crime, pappas kompis men älskad av oss alla.
Det var Buster som öppnade våra ögon för heeler’n, så ett stort tack Maria ännu en gång för att hon gav oss möjligheten att spendera våra liv med Buster’s sista år <3

Happy Halloween

Halloween

Önskar Lisa och ALLA hundar.

Har tänt ljus hos alla mina änglar igår, både fyrbenta och tvåbenta <3
Kyrkogården är oändligt vacker när frosten ligger och glittrar i gräset och hela kyrkogården lyses upp av ljus <3

I feel a warmth around me
like your presence is so near,
And I close my  eyes to visualize
your face when you were here…

Every teardrop turns in to a waterfall..

Ängel

Ytterligare ett år har det gått.
Är det verkligen Fyra år sen?

Jag lovade att aldrig glömma dig. Det har jag inte gjort heller.
Än idag lär jag mig av dig, och ibland saknar jag dig lite extra.
Jag kan stå där och tänka ”om jag bara hade haft Tuff nu hade ni fått se vad jag menar”,
”Tuff hade lärt den där hunden att alla hundar inte är farliga”, ”Tuff hade varit en perfekt stabil kamrat åt den där hunden”..

Men jag har ingen Tuff. Men jag har minnen.
Min Svarte Prins. Min Ängel.
Vi ses en dag.

Här har ni föresten en helt underbar liten film,
jag blir lika tårögd varje gång…
**KLICKA HÄR**

Älskade ängel

Svarte Faran, som blev Svarte Prinsen

Tuff och Viktor

Sitter med en vän som har det lite svårt, och kan inte låta bli att minnas hur jag själv stått där hon står idag. Man sliter sitt hår, man gråter, man skriker, man plåstrar om sina sår, man bryter ihop och sen reser man sig igen, man ger sig fan på att det ska Gå!

Men så här, snart 14år på dagen, sen jag blev hundägare så kan jag känna att det var värt allt slit! Tänk så mycket Tuff lärde mig, hur han byggde upp mig och fick mig att bli den personen jag är idag!

Tuff var långt ifrån en lätt hund, han var envis och listig som en Stövare. Ville han något, ja då gjorde han det, och på det var han smart som en Border Collie så han löste ju alla problem för att ta sig dit han ville! Och som grädde på moset var han översexuell som en Golden Retriever (ursäkta fördomen här, men jag har upplevt att dom är det)..

Och på det var hans motto ”Väck inte den björn som sover”, om du inte vill undersöka innehållet i en första förbandslåda det vill säga…

Men vi lärde oss leva med honom, vi testade allt och lite till.

Hur många omvägar har vi inte gått för att slippa hamna i konflikter med honom?
Hur många kvällar har jag inte gått och lagt mig med tårarna rinnandes ner för kinderna?
Det var ju inte så här jag hade tänkt mig att det skulle vara att ha hund.

Oj vad vi jagat den där hunden, hur vi svurit, ur han skrämt livet ur oss, hur vi pusslat och letat lösningar på problemen men också alla bus han hittat på, som gett oss minnen som jag fortfarande kan le över när jag tänker på dom, flera år senare..
Jag är också tacksam för all hjälp jag fick, i mitt fall av min dåvarande instruktör som visst precis hur jag kände. Hon hade själv en envis stövare, Ronja tror jag hon hette, som också var en av Tuff’s bästa kompisar. Tack Maywore för att du inte gav upp på den där lilla 13åriga tjejen med sin svarta fara.

Till slut så vände det, en morgon vaknade jag upp och insåg att jag hade världens bästa hund! Trots hans brister, för i det läget hade vi vant oss vid dom så pass mycket att dom var en del av vårat liv!

Tuff lärde mig så mycket.
Han lärde mig träna hund!
Och inte bara vara en hundägare.

Vi fick många underbara år tillsammans, och skulle jag någon gång hamna i en tidsmaskin så skulle jag göra exakt samma val den där soliga vårdagen i slutet på Maj för 14år sedan!

Svarte Prins